En bitter morgon

Ibland blir jag så himla trött på mina tvåbeningar. De tror att de kan göra som de vill med mig. Men det kan de förstås också. Jag har ju inte lärt mig hur jag ska använda mina tänder och klor. Jag har allvarligt funderat över om jag ska börja en feministiskt självförsvarskurs, men jag vet inte riktigt. Jag tycker inte om våld. Men det gör tvåbeningarna minsann. Nadja och matte brukar jaga mig runt hela lägenheten undet vilda tjut, och de ger sig inte förrän någon av oss tre ligger fastklämd under soffan och kvider. Eller som fredagskvällen när de tog hit andra tvåbeningar och fick för sig att de skulle dricka en konstig blå vätska och sedan spela twister. Då var jag tvungen att vara med så klart. Jag tror att jag många gånger är för snäll. Och det är ju också just det som lockar, särskilt matte, att busa ännu mer med mig. Hon tycker det är bra att jag är apatisk! Genom de få ord jag hann utbyta med Tindra, kom jag i alla fall fram till att detta inte är ett normalt beteende. En isande oro spred sig utefter min ryggrad när jag fick reda på att det finns katter som slipper bli välta, upp- och nervända, sönderkyssta, halvt ihjälkramade och jagade. Men som sagt, så mycket vet jag i alla fall att världen är jävligt orättvis.